Det jag mest tänker på idag, efter att ha varit på min gamla skola som jag inte varit på sen jag blev sjuk, är hur mycket lättare allting är med fluoxetin. Jag känner mig fortfarande orolig inför att göra vissa saker men när jag väl är där är jag närvarande, något jag inte varit innan jag började med dom. I Lördags var jag iväg och handlade julklappar och det var samma känsla av att vara närvarande. Det är som att jag inte behöver fly längre och efter jul ska jag verkligen öka dosen för att få ett liv utan oro. Jag vill. jag vill. Jag vill!!!

Varje fredag jobbar jag två timmar på ett gym. Det är egentligen inget jobb jag har för att tjäna pengar, för det gör jag ändå inte. Jobbet är mer eller mindre ett voluntärjobb. Jag får gratis träning som betalning, vilket vissterligen inte alls är fel. Jag ansökte om att få jobba där för att jag behövde träna på att stanna kvar på platser när ångest kommer. De första gångerna var hemska. Jag bajsade som en galning och var totalt slut i huvudet. Idag gick det bra rent ångestmässigt. Fredagen innan med. Varje fredag kommer min arbetscoach från arbete med stöd på besök. Det är någonting jag valt själv och hon ställer upp, håller mig sällskap och ser hur jag reagerar i stressiga miljöer. Denna gången märkte hon enorm skillnad. Jag var så avslappnad och lugn så, trots att det var otroligt mycket som hände. Många kunder som ville köpa kort och många med frågor.

Annica hade dock ett besked som fick mig att bryta ihop. Hon ville ta det när vi träffades och eftersom jag varit sjuk en vecka i kraftig förkylning var denna dagen "dagen vi träffades". Hon hade funderat och funderat. Det vi gjort är inte riktigt det hon brukar göra, även om det varit nyttigt för mig att komma ut. Hennes jobb är egentligen att hitta praktikplats eller utbildning och jag är inte där än. Jag har fullt upp med min ätstörningsbehandling. Hon har funderat på en träffpunkt för människor med psykisk ohälsa. Jag började gråta när hon berättade det för mig. Det kändes som att bli skickad i fängelse, även om jag av hela mitt hjärta vet att hon vill mitt bästa. Jag har fördommar om stället. Så kraftiga fördommar om platsen och människorna som går där, att jag inte vill berätta det för någon. Jag skäms. Inte ens A vet om det. Det gör ont i hjärtat men jag kan inte berätta det. Jag skäms så otroligt mycket över att jag ska gå dit. Ett privat slutet studiebesök är inplanerat efter nyår.  För att låta mig skapa mig en egen uppfattning om stället. Om så bara för den helt kostnadsfria massagen som får människor med ångest att slappna av. För att jag är kvalificerad till att få plats där råder det nog inga tvivel om. Psykisk ohälsa är ju det jag är. Känns det som. Fan vad bitter jag är. Men det blir säkert bra...

Igår var jag på mitt första besök hos kuratorn Charlotta. Charlotta är en kvinna som faktiskt inte ser ut som en kurator. Hon är liten och späd och ser faktiskt mer ut som en bibliotikarie än en kurator. Fast det är kanske så de flesta kuratorer ser ut, lite bohemiskt avslappnade, till skillnad från psykologer i svarta kavajer. Vi började prata om det jag och Karin pratat om, nämligen om det är bra för mig att påbörja en kbt-behandling mitt i matbehandlingen. Vi pratade lite om mitt kontrollbehov och att meningen "jag visste att jag inte" alltid dyker upp i mitt huvud som en försvarsmekanism. Detta fick hon fram genom att fråga mig i vilka situationer jag känner att jag tappar kontroll och vad jag tänker i de situationerna. Jag berättade för henne att jag HATAR när A sover hos mig och jag HATAR när jag hamnar bakom kupongtanter i kön på ICA. För det första ogillar jag att stå i kö. Jag ogillar alla situationer jag inte kan fly ifrån utan måste genomlida. Samma sak med att sova med A, vakna och svettas som jag ofta gör, och sen försöka sova trots 250 kilo ångest. När dessa situationer uppstår, att en tant ska byta något hon handlat i förrgår samtidigt som hon ska ha en stock snus & lämna in lite kuponger och strula med "vadå var det inte erbjudande på apelsiner denna veckan? Jaha, det var dom från ICA ja men då ska jag bara byta vänta lite", kokar jag. Jag kokar, blir arg och tänker "JAG VISSTE ATT JAG SKULLE TA ANDRA KASSAN".

- Vad har du bråttom till? Frågade Charlotta mig.

- Inget! Jag tror bara jag vill bevisa för mig själv att jag har rätt. På så sätt kan jag få kontrollen över situationen. För jag visste ändå att detta skulle hända. Jag hatar bara mig själv föra att jag inte lyssnar på mig själv.

Och sen fortsatte jag minnas, bli medveten om mitt sjuka sätt att tänka. Tårarna rann, jag skämdes.

- Du är ledsen ser jag. Varför?

- För det känns som att jag levt i en jävla bubbla, i en fantasivärld. Jag vet inte ens varför jag gör så längre!! Jag tror jag intalat mig själv att jag "visste att jag inte skulle göra så här" så många gånger när jag haft ångest. Men jag behöver inte tänka så nu längre. Jag behöver inte isolera mig. För egentligen vet jag ingenting. Inte ett jävla skit.

Jag fick övningar av Charlotta och vi kom överrens om att vi inte skulle ses föräns matbehandlingen kommit bättre igång. Om ca 2 månader. Det känns bra, för någonstans öppnade hon locket till mitt sjuka tänk som gått automatiskt.

Tiden går så otroligt snabbt. Det är veckan innan julafton och jag har varit på återbesök hos dietistkarin. Idag var det bara återbesök för att se hur det har gått. Karin var lite orolig över att jag fått tid hos kuratorn. "Jag märker att du lätt springer iväg i massa och det här med maten kräver så otroligt mycket energi och vi håller verkligen på att komma någonstans med den". Jag svarade henne att jag skulle samråda med Charlotta imorgon. Allt med maten har gått bra dessa veckorna. Jag känner mig piggare genom att äta mindre, något som känns fruktansvärt konstigt. Någon större ångest har jag inte haft mer än att jag emellanåt svär "Det är dietistjävelns jävla fel att jag inte ens orkar äta upp min färdigrätt". Det känns skönt, men overkligt.

Mina tabletter har inte ökat i mg. Jag antar att mitt minne svek mig lite igår. Jag började på 20 mg och har fortfarande 20 mg. Jag misstänker att svettningsattackerna helt enkelt beror på den nattiga ångesten jag ofrivilligt iderligen skapar.

Varenda gång min mage blir lös får jag panik. Känslan av att inte ha kontroll över vad som sker med min kropp blir olidlig. Det är då jag ber alla dra. Det är då jag själv försvinner till platser jag känner mig trygg på. Mitt hem. Min mammas hem. Jag förstår inte varför jag är så rädd för att vara lös i magen. Antagligen påminner det min kropp om alla ångestattacker då rumpan sprutlackerat toaletten, då jag skakat av orklöshet. Jag fick en minnesbild när detta nyss inträffade. Jag såg mig själv i min gamla lägenhet, långt bort från allt som kändes tryggt. Jag har ett svagt minne av att jag gärna åkte hem till min mamma när magen kändes orolig fall i fall jag skulle bli magsjuk. Att jag är laktosintollerant och har en känslig mage är något jag glömt bort i alla mina katastroftankar. Vad händer om jag blir magsjuk? Ingenting, egentligen. Varför är jag rädd? Har ingen aning. När jag sprang in på toaletten för en stund sedan var jag lös i magen. Jag satt en stund på toaletten och gick sedan för att hämta en tidning och ta lite paus. Jag sa till Caroline, min bästa vän som satt i min soffa och tittade på film, att jag skulle bajsa igen. Jag gick in på toaletten med lite lätt panik och tänkte "Jaha, hur ska jag nu få hem henne? Vad ska jag skylla på?". När jag satt där och funderade på lämpliga ursäkter dök ordet "ingenting" upp i huvudet. "Ingenting, du ska inte göra någonting mer än bajsa. Sluta fly. Det är normalt att bajsa. Du är inte sjuk bara för att du är lös i magen". Jag torkade mig, tvättade händerna och gick tillbaka till soffan. Caroline sitter fortfarande här och ångesten har lagt sig lite. Skönt. För en gångs skull flydde jag inte och det känns jävligt skönt faktiskt!

Jag har blivit sjuk. Jag är ordentligt slö i min kropp medans huvudet är totalt jätteaktivt. Jag känner mig pigg i huvudet. Klartänkt. Kroppen däremot producerar snor som om det inte fanns någon morgondag i snorets värld. Och magen krampar. Min kompis Peter säger att det antagligen är så att kroppen börjar vänja sig vid nya bakterier. När man ändrar kosten så som jag gör sker det en rensning. Min avföring, tex, är mer fast än tidigare och jag blir hungrig på ett annat sätt. Sur och grinig. Utan ångest. Det känns konstigt. Idag upptäckte jag även att jag tror att min läkare höjt dosen fluoxetin till 20 mg utan att jag vetat om det. Jag är nästan 100 % säker på att jag började på 10, det lägsta, och har under flera veckor trott att jag ätit 10 mg. Hade inte Caroline frågat mig hur många mg jag tar hade jag antagligen inte uppmärksamat ökningen. Om jag ökat min dosering kan mina svettningsattacker bero på det. Jag hoppas att jag ökat dosen för då kommer massa bitar falla på plats. Tänker kolla upp detta imorgon, så sant som jag heter Alexandra. Haha!

- "Hur har det gått Alexandra?". Karin tittade på mig på nyfiket och oroligt leende.

- "Inte så bra", svarade jag tillbaka.

- "Vad har gått bra?", undrade Karin och plockade fram ett anteckningsblock samt en penna

- "Jag har börjat kolla på bröd. Kostfibrerna, och köper det högsta jag hittar i mataffären. Runt 8. Jag har dessutom hållt mig till enbart en tallrik mat på lunchen och två mackor + frukt istället för tre mackor på eftermiddagen."

- "Här sitter du och säger att det gått dåligt och så har du ändrat så mycket redan. En macka mindre är 365 mackor på ett år som din kropp slipper då den inte behöver dom. Du har gjort mer än vad jag vågade drömma om, det ska du veta" . Hon log med mig, antecknade, samtidigt som hon muttrade och härmade med min röst. "Inte så bra".. Hon antecknade vidare och skrattade för sig själv.

- "Jag vill inte att du ska ändra mer just nu. Håll detta i tre månader. Det är stora förändringar du gjort Alexandra och du är jätteduktig. När man ska göra sånt här måste man känna att man vinner någonting. Unnardagar är en vinst i sig, men det måste komma något mer. Vad tänker du att du vinner på att äta så här istället för så mycket som du åt innan?"

Jag funderade ett tag innan jag svarade henne.

- "Jag vinner att jag går ner i vikt mer. Jag vill gå ner mer även om det samtidigt är det jag är livrädd för. Jag blir glad när jag ser att kläderna blir för stora, men samtidigt blir jag livrädd att jag äter för lite och ska bli sjuk igen."

Karin tog fram ett nytt papper, ritade upp två hjärnor med varsin hjärnhalva och tittade på mig med sina stora ögon"

- "Hur skulle du beskriva dig själv som du är nu och som du varit dom senaste åren?"

- "Tjock och sjuk. Onormalt överviktig och sjuk, rättarre sagt", svarade jag. Karin skrev ner orden i den vänstra hjärnan.

"Och hur skulle du beskriva dig själv som du var inann du gick upp?"

"Underviktig och sjuk", svarade jag snabbt.

"Karin antecknade. Vände pappert så jag kunde se. SJUK och smal. SJUK och överviktig. Jag bröt ihop. Jag grät. Det kom en tår. Det kom flera tårar. Dom slutade aldrig rinna.

- "Jag ber om ursäkt för att vi inte har fina servetter men jag kan erbjuda lite papper". Hon sträckte fram en bit hushållspapper till mig. Jag torkade mina ögon och såg hur hon ritat ett hjärta mellan dom två hjärnhalvorna.

-"Så här vill jag att du ska se dig själv. Normal och FRISK. Du ska inte till någon av ställena. Du ska bli frisk och sund och jag ska göra allt för att du ska komma dit", sa Karin med sin mjuka röst. Jag torkade vidare mina tårar, som vägrade sluta rinna.

- "Jag har nog aldrig sett mig själv frisk och jag är nog undermedvetet rädd att jag aldrig kommer bli det", snyfftade jag fram.

-"Men det kommer du. Du kommer bli frisk. Jag lovar dig".

Karin tittade på mig med sitt varma leende och välkomnade mig åter två veckor senare. På lucia.